Opera – ett ord som för många frammanar bilder av storslagna kostymer, kraftfulla röster och anrika operahus. Men vad händer när ridån går upp i det 21:a århundradet? Är operan en museal relik eller en vital konstform i ständig dialog med sin tid? Följ med på en resa genom operans fascinerande värld, där vi utforskar dess rika historia, de omvälvande förändringar den genomgått, och hur den idag fortsätter att utmana, beröra och förnya sig. Från de traditionella verkens helgd till de mest vågade moderna tolkningarna – operan lever och andas, kanske starkare än någonsin.
Operans historiska rötter och guldålder
Operans rötter sträcker sig djupt ner i den europeiska kulturhistorien, med sina första blomstringar under barocken. Det var en tid då mytologiska berättelser och heroiska gestalter fyllde scenerna, ackompanjerade av musik som skulle komma att definiera en hel genre. I Sverige fick operan tidigt fäste, och redan på mitten av 1700-talet kunde publiken uppleva verk som Francesco Antonio Uttinis ”Thétis Och Pelée”, ett exempel på den tidens operakonst. De stora operahusen, som Kungliga Operan i Stockholm, GöteborgsOperan och Malmö Opera, blev snart inte bara platser för framföranden, utan också symboler för kulturell prestige och konstnärlig excellens. Min erfarenhet är att ett besök i ett anrikt operahus, som det på bilden nedan med sina guldsmyckade balkonger och tunga sammetsridå, fortfarande kan framkalla en känsla av vördnad inför den tradition som burits fram genom århundraden, precis innan en föreställning ska börja eller just har avslutats.
Modernismens och postmodernismens omvälvningar
Brytpunkter och modernismens intåg
Men operan är, likt all levande konst, i ständig förändring. Redan från mitten av 1800-talet började en dynamisk relation mellan själva operaverket och dess tolkning att ta form, en spänning som Göteborgs universitets kurs ”Operahistoria – verk kontra tolkning 2” belyser. Kompositörer som Richard Wagner utmanade den traditionella tonaliteten, och under tidigt 1900-tal tog modernismen ett fastare grepp om konstformen. Gestalter som Arnold Schoenberg och Alban Berg, med sin atonalitet och dodekafoni, skapade verk som Erwartung och Wozzeck, vilka trots sin kontroversiella natur har behållit en plats i repertoaren. Denna period innebar en fundamental omprövning av musikens grammatik och dess roll i det dramatiska berättandet. Man kan fråga sig: hur skulle operan överleva när dess mest grundläggande byggstenar ifrågasattes?
Parallellt med de musikaliska revolutionerna påverkades operan av yttre faktorer. Ekonomiska realiteter efter krigen ledde till en trend med mindre orkestrar och framväxten av kammaroperor; Benjamin Brittens verk är goda exempel på detta. Som The Guardian påpekar, såg en generation unga avantgardekompositörer efter andra världskriget operan med misstänksamhet, som en föråldrad konstform. Men attityderna mjuknade, och många fann sätt att försonas med formen genom att omforma den på egna villkor. Detta ledde till sökandet efter billigare alternativ, ofta benämnda ”musikdramatik”, med nedskalade produktioner och fokus på enskilda protagonister.
Regissörens era och postmodernismens våg
Från 1970-talet och framåt trädde regissören fram som en alltmer dominant kraft i operavärlden, en utveckling som ofta beskrivs med termen ”Regietheater” eller regissörens opera. Enligt Critical Stages/Scènes critiques blev tolkningen central, och regissören tog en ledande roll i att forma inte bara den sceniska presentationen utan även operans utveckling som konstform. Postmodernismens idéer genomsyrade dessa nytolkningar, vilket ofta innebar att handlingen flyttades i tid och rum (transkulturering), att olika stilar blandades (stilistisk eklekticism), och att en ironisk attityd till originalverket kunde skönjas. Patrice Chereaus legendariska uppsättning av Wagners *Nibelungens ring* i Bayreuth 1976 är ett ikoniskt exempel på hur en klassiker kunde ges en helt ny, transkulturell och transtemporal dimension.
Denna nya våg av regi innebar ofta en radikal omprövning av kända verk. Handlingen kunde flyttas till oväntade miljöer, som i Dmitry Chernyakovs *Don Giovanni* (Aix-en-Provence 2010), där dramat utspelades i en modern borgerlig familj. Karaktärer kunde ges helt nya identiteter, som när Harry Kupfer lät Orfeus vara rockmusiker i Berlin 1988. Användningen av grotesk, clowneri, och en blandning av klassisk performance med element från masskultur blev vanligare. Tänk bara på hur Påven framställdes som en popidol i Berlioz *Benvenuto Cellini* (Salzburg 2007). Dessa grepp kunde väcka starka reaktioner hos publiken – från förfäran till förtjusning – men sällan likgiltighet.
Operan i samtiden Nya verk och uttryck
Samtida operans landskap och nya berättelser
I vår egen tid fortsätter operan att vara en arena för experiment och nyskapande. Samtida kompositörer tvekar inte att tackla brännande sociopolitiska frågor som narkotikahandel, rasism och kulturella trauman, vilket boken ”Contemporary Opera in Flux” (University of Michigan Press) belyser. Detta har också inneburit att underrepresenterade röster – kvinnliga tonsättare, afroamerikanska, asiatiska och avantgardistiska konstnärer globalt – har fått en alltmer framträdande plats på operascenerna. Verken integrerar ofta element från teater, ny musik, postmodern dramaturgi och posthuman estetik, och utforskar teman som identitet, representation och den virtuella verklighetens påverkan.
Listan över minnesvärda 2000-talsoperor är redan lång och varierad. Kaija Saariahos *L’Amour de loin* (2000), med sitt moderna men lyriska tonspråk, har blivit en modern klassiker. Terence Blanchards *Champion* (2013) tar upp boxaren Emile Griffiths liv och berör teman som demens och homosexualitet. John Adams, som redan med *Nixon in China* (1987) visade operans potential att skildra samtida historia, fortsätter att utforska komplexa narrativ i verk som *Girls of the Golden West* (2017). San Francisco Classical Voice lyfter fram en rad sådana verk som visar på bredden i dagens operaskapande, från det djupt rörande *Awakenings* av Tobias Picker (2022) till Matthew Aucoins nytolkning *Eurydice* (2020). Gränserna mot musikalen har också blivit alltmer flytande, där verk som Gershwins *Porgy and Bess* och Bernsteins *Candide* numera ofta ses som en del av operarepertoaren.
Nya tekniker och distributionsformer
Den digitala tidsåldern har oundvikligen satt sin prägel på operan. Videoprojektioner och avancerad scenteknik är idag vanliga inslag, men även distributionsformerna har förändrats. Direktsändningar av föreställningar till biografer, som Metropolitan Operas populära ”Live in HD”-serie, har gjort operan tillgänglig för en bredare publik. Pandemin accelererade denna utveckling, vilket tydligt illustrerades när performancekonstnären Marina Abramovićs operadebut, ”7 deaths of Maria Callas”, strömmades gratis online från Bayerische Staatsoper i München. Detta visar hur operavärlden anpassar sig och använder nya kanaler för att nå ut, även när de fysiska salongerna har begränsningar. Även subtil elektronisk ljudförstärkning, så kallad akustisk förstärkning, används i vissa moderna salar för att förstärka röster utanför scenen eller ljudeffekter, även om de stora traditionella operahusen sällan använder mikrofonförstärkning i Broadway-stil.
Att förvalta och förnya arvet
Återupptäckt och omtolkning av det förflutna
Parallellt med skapandet av helt nya verk pågår ett ständigt arbete med att återupptäcka och omtolka operahistoriens klassiker. Hur kan ett verk skrivet för flera hundra år sedan tala till en modern publik? Ett sätt är att, som The Temple News beskriver, flytta handlingen till en annan tidsperiod. Opera Philadelphias uppsättning av Verdis *La traviata*, där handlingen förlades till 1950- och 60-talen, är ett utmärkt exempel. Genom att byta ut den visuella kontexten men bevara musikens och berättelsens kärna, kunde operans tidlösa teman kring könsroller och sociala konventioner belysas på ett nytt och drabbande sätt. När jag själv såg en liknande modernisering blev jag slagen av hur väl Verdis musik bar den nya dräkten och hur Violettas öde kändes smärtsamt relevant även i en senare historisk kontext.
En annan viktig aspekt av detta återupptäckande är att lyfta fram tidigare förbisedda delar av operahistorien. Initiativ som ”Den Andra Operan”, vilket iMusiken belyser, gör ett ovärderligt arbete med att presentera operor av kvinnliga tonsättare verksamma mellan åren 1600 och 1900, såsom Clémence de Grandval och Augusta Holmès. Detta breddar inte bara vår förståelse av operahistorien utan ställer också viktiga frågor om hur dessa verk ska framföras idag. Ska man sträva efter ett ”musealt redovisande” eller en ”samtida tolkning”? Diskussionen är levande och visar på en vilja att aktivt engagera sig i historien. Ett exempel är evenemanget ”Arior och artefakter”, där arior av 1700-talskompositören Maria Teresa Agnesi framfördes i samspel med museiföremål på Medelhavsmuseet den 7 mars 2025, vilket visar på kreativa sätt att presentera opera utanför de traditionella scenerna och i dialog med andra konstformer.
Den svenska operascenen och framtidsutsikter
Den svenska operascenen i förändring
Även i Sverige pågår en livlig diskussion om operans roll och framtid. Ett symposium med titeln ”Djupdykning i svensk operakonst”, vilket iMusiken rapporterade om och som arrangerades av bland andra Kungl. Musikaliska Akademien, samlade nyligen ledande musikpersonligheter för att dryfta konstformens utmaningar och möjligheter. Hovsångerskan Anna Larsson betonade där operans komplexitet och dess tradition av ständig förändring, samt vikten av att återinföra ett sångarperspektiv i samtalet. En central paneldebatt tog upp frågor kring public service, medias ansvar och synligheten för ny opera, med deltagande från chefer för landets stora operahus som Kungl Operan, GöteborgsOperan och Malmö Opera, samt representanter från media och Kulturrådet. Detta visar på ett starkt engagemang för att säkerställa att operan, både den klassiska och den nyskrivna, fortsätter att vara en relevant och tillgänglig konstform för den svenska publiken.
Utmaningar och möjligheter i en dynamisk konstform
Att operan är en dynamisk konstform råder det ingen tvekan om, men vägen framåt är inte utan sina utmaningar. Som San Francisco Classical Voice rapporterar, kan mottagandet av nya beställningsverk vara blandat, och vissa moderna kompositioner har kritiserats för att vara svårtillgängliga eller vokalt krävande på ett sätt som inte alltid tjänar det dramatiska uttrycket. Den ekonomiska aspekten, särskilt för storskaliga produktioner och nyskriven opera, är också en faktor som ständigt måste hanteras. För att säkra konstformens framtid och möjliggöra nyskapande produktioner krävs ofta kreativa finansieringslösningar. Det kan innebära att utforska alla tillgängliga vägar för att frigöra kapital. För individer kan ett värdefullt steg för att förverkliga en dröm eller ett viktigt projekt vara att sälja guld via en professionell aktör, vilket frigör medel. Sådana beslut, oavsett om det gäller ett operahus eller en privatperson, handlar i grunden om att investera i det man brinner för. Att locka en yngre publik är en annan ständig utmaning, även om operahus globalt, från Metropolitan Opera till Parisoperan och Berlin State Opera, aktivt arbetar med detta och har sett en viss föryngring, enligt Wikipedia. Dessa digitala satsningar, tillsammans med initiativ som rabatterade ungdomsbiljetter och temakvällar, är exempel på hur operahus aktivt arbetar för att bredda sin publik.
Mer än toner och text Operans outsinliga resonans
Trots dessa utmaningar är min övertygelse att operan bär på en outsinlig kraft. Dess förmåga att förena musik, drama, röst och visuell konst skapar en helhetsupplevelse som få andra konstformer kan mäta sig med. Från de traditionella operahusens praktfulla salonger till experimentella scener och digitala plattformar fortsätter operan att spegla, kommentera och ifrågasätta sin samtid. Den vågar ta sig an de stora mänskliga frågorna – kärlek och svek, makt och vanmakt, liv och död – och gör det med en emotionell intensitet som kan vara djupt omskakande. Kanske är det just denna förmåga att ständigt omförhandla sitt förhållande till traditionen, samtidigt som den oförtrutet söker nya uttryck och relevans, som gör operan till en konstform inte bara för historieböckerna, utan för framtiden. Den är en levande dialog över tidsgränserna, en klangbotten för våra egna liv och den värld vi lever i. Och just därför, tror jag, kommer vi alltid att behöva operan.